"Det kan du vara stolt över"

Det finns en risk för att följande inlägg kommer att bli det argaste inlägget i bloggens historia, så ni som känner att ni är på gott humör och önskar forstätta så kan helt enkelt komma tillbaka nån dag när ni känner er lite argare.

Idag hade jag och Julie en dömning i haraldsbohallen, mellan ett falulag och ett mora lag i pojkar div 3-serisen (P94 typ). Matchen var till en början jämn och fartfylld, innebandy när den är som bäst. När Mora hade gjort 4-1 började dock Falun tröttna, och vem gnäller man på då? Jo, domarn såklart. När jag har hört deras gnäll efter varenda avblåsning (och alla gånger jag inte blåste) i en halv period tröttnade jag ur, och bad dem att lugna ner sig om de ville fortsätta spela. I vanliga fall när man pratar med en tränare eller en ledare är de tillmötesgående och förstående, men inte denhär. Han käftade emot vad man än sa till honom, och han eldade på sina spelare till att klaga ännu mer. Till slut blev hela matchsituationen irriterad och det var inte längre en kamp om bollen utan en kamp om vem som kunde vara fulast i mun.

Att spelare regaerar efter domslut är naturligt och vanligt, men allt har en gräns. Man kan inte bete sig hur som helst och tro att man ska komma undan med det. Att tränare reagerar i stridens hetta är också sånt man måste kunna ta som domare, men inte när han sitter och diskuterar med sina spelare hur dålig domarn är, under hela matchen. Men något jag har svårt för är föräldrar som ska sitta på läktarn och tror sig kunna regelboken både framlänges och baklänges. I en situation när vi gav en kille en 2+10 utvisning för osportsligt uppträdande (han sa att domarn var blåst), satt en mamma i hans lag och sa att "Det ska du vara stolt över, nu hamnar du högt upp i utvisningsligan."
Ursäkta?! Vara stolt över?! Hur kan man sitta och säga något sånt inför en hel hall full med småkillar som vill spela innebandy utan att skämmas för sig själv? Ibland blir man mörkrädd. Till saken hör också att samma mamma senare, när jag och Julie står och pratar om att vi ska skicka in en anmälan till förbundet på laget, säger "Vi kan ju skicka in en anmälan på er istället". Ja men snälla, du kan ju försöka.

När matchen tagit slut och vi vill ta matchprotokollet och gå, kommer samma mamma IGEN och käftar om att vi minsann inte kan ta med oss protokollet, för det ska hon ha. Även tränaren i Falulaget kommer och försöker ta protokollet ifrån oss handgripligen och försöker förklara för oss att vi inte får ta med oss det. Vid det här laget var vi så trötta att vi inte orkade diskutera mer utan sa bara "ring förbundet och fråga då", och gick iväg med protokollet. Nu väntar en hel del skrivande för våran del, för sådär tänker jag inte gå med på att bli behandlad.

Jag kan verkligen inte förstå hur vuxna människor kan bete sig sådär och stå ut med sig själva. Tycker man själv att man är en bra förebild liksom?

Men egentligen tycker man mest synd om killarna. Med en sådan tränare och sådana föräldrar som förebilder, kan de inte bli annat än små biatches av dem.

Kommentarer
Postat av: Daniel

Du är bäst ändå!

Postat av: fis

helt klart!

2009-02-02 @ 23:09:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback