Josefiwn

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste helt enkelt hålla ut och försöka tänka positivt i två veckor. Men vad gör jag om det skiter sig när de två veckorna har gått? Jag behöver dig. Jag vill tro, jag vill våga hoppas och tänka positivt, men jag är livrädd. Vi har så mycket fint tillsammans, är det inte värt någonting? Ska allt bara få rinna ut i sanden till ingen nytta alls? Du är det finaste som hänt mig. Ett liv utan dig skulle vara ett halv liv, ett liv utan mening och mål. Varför ska jag orka gå upp på morgonen om jag vet att jag inte kommer att få spendera dagen med dig? Veta att jag inte kan höra av mig när jag saknar dig, och inte vänta mig att höra nått från dig? Du har ju räddat mig. Du har fått mig att leva. Du har varit den som alltid förstått. Ta inte bort det.

Än så länge lever jag på hoppet, och jag vill verkligen att det här ska fungera. Nu ska jag bara leva ett halvt liv i två veckor. Det kommer bli svårt.