Ångest 3.0

Efter gårdagens inlägg och Pers utmärkelse kom ångesten smygande. Jag blev verkligen jätteglad och stolt över att han tycker att vi är Årets bästa domarpar, och även om utmärkelsen inte är officiell på något sätt så betyder den ändå mycket när den kommer från någon med så lång erfarenhet som Per. När man tänker efter så har det verkligen släppt för oss iår, vi har fått kliva upp och döma högre, vi är med i Svenska Innebandyförbundets damdomarsatsning, vi får bra kritik och mycket beröm och förtroende av både våra överordnade och lagen vi dömer. Det har även insuerats att vi ska få gå upp på förbundet och döma nästa säsong. Och nu ska jag flytta till Liverpool?!

Jag är så kluven. Om jag åker nu, vad händer med dömandet då? Hittar Julie en ny partner när jag är borta? Om hon inte gör det, hur lång tid tar det för oss att komma dit vi är idag igen? Blir vi omkörda på vägen? Samtidigt är flytten till England nått som jag verkligen alltid har velat göra. Det känns lite som om jag är skyldig mig själv att göra det, för gör jag det inte nu, nej, då blir det troligtvis aldrig av.

Jag är så stolt över vad vi, Jag och Julie, har åstadkommit såhär långt, och jag vill verkligen fortsätta vara med och vara en förebild för andra tjejer, och bevisa för hela innebandyvärlden att man inte är en bättre domare för att man är man. Som vår handledare på SIBF sa; "Ni är plogen för efterkommande tjejer, det ni gör nu kommer att betyda jättemycket i framtiden." Det gör det liksom värt all skit man får ta.

Jag får helt enkelt fundera på dethär lite mer. Nu ska jag iväg till Ulrika och äta middag. hejdå

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback