Jag saknar vår naiva blick och att varenda känsla var på liv och jävla död

Idag känner jag mig sådär vardagligt grå och jävlig så att man bara vill kräkas och försvinna in under en stickig förnekelse-filt. Jag förnekar att jag har tre viktiga uppsatser att lämna in den här veckan, och två nästa vecka. Jag bryr mig inte. Jag förnekar att jag har ett jobbigt telefonsamtal att göra som inte blir mindre jobbigt om jag skjuter upp det. Mest förnekar jag att Lassemannen inte är kär i mig och inte heller kommer att stå på min balkong och sjunga en kärlekssång innan jag går och lägger mig.

Varför händer det aldrig någonting? Vad som helst...? Till och med ett besök av Jehovas Vittnen skulle vara ett lyft.

Jag förseslår att nån handlingskraftig typ drar igång lite sommar och skakar lite liv i denhär gråskalan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback