Innebandy
Hej allihopa, nu är jag tillbaka. Jag har faktiskt inte dött, även om det kanske har verkat så i bloggen på sista tiden. Det har vart lite tight att hinna med att blogga mellan allt julfirande och cupdömande, men nu har det lugnat ner sig så nu ska jag nog kunna uppdatera er lite mer här.
Julen har vart bra, bortsett från julfesten på juldagen som bara bestod av köande och trängsel för 200 spänn. Fett ovärt.
Mellandagarna spenderades med att döma Gorby's cup, som blev ovanligt händelserik. Jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Det var riktigt kul att träffa alla domare igen, som vanligt. Jag och Jullan fick döma en herrmatch, det var också kul. Vi gjorde också stora framsteg med det nya rörelsemönstret och utstrålningen på planen. Sen finns det ju alltid inslag som inte är riktigt lika roliga.
Tävlingsledningen och domarkåren hade skilda meningar om huruvida det är okej att träffas på kvällen och ta en öl tillsammans när man ska jobba dagen efter, och det blev väl en hel del diskussioner. Jag orkar inte gå in på alla detaljer heller, men jag tycker att man måste kunna ta ansvar för och avgöra själv vad man kan göra och inte göra för att orka med sin uppgift. Det löste sig i alla fall tillslut, skönt det.
För andra gången i vår domarkarriär fick vi även uppleva fysiska påhopp från spelare, men denhär gången var det Julies tur. Tråkigt att det ska behöva hända, men allt gick bra och det är egentligen mest synd om spelaren. Om jag är rätt informerad väntar en lång avstägning för honom, och även om det han gjorde var det värsta man kan göra inom idrotten så känner jag ändå lite för honom. Han hade inte ilska i ögonen, han var bara förtvivlad.
Vi fick även döma vårt eget lag när de skulle spela en match som från början verkade avgörande, och det var en upplevelse. Det var en tight match och med 7 sekunder kvar att spela stod det 2-2 och det var påväg att bli förlägning när motståndarlaget får frislag framför Faluns mål. Faluns tränare begär timeout, men eftersom jag anser att det andra laget har fördel av att spela bollen väntar jag med att ta timeouten, och självklart blir det mål. Även om jag vet att jag har gjort helt rätt så är det kanske en regel som inte alla känner till, och mina medspelare och tränare är helt hysteriska över att jag inte gett dem timeouten. I deras avgörande match. Det var inte vänliga handskakningar efter den matchen kan jag säga.
Sen gick de ändå vidare på målskillnad och jag fick döma finalen också, som de visserligen förlorade på straffar, men det var nog ändå det bästa som kunde hända för att få dem att inte hata mig för att jag avgjort turneringen åt dem. Nu kanske jag vågar gå på träningarna efter jul trots allt.