Josefiwn

Vem tror jag att jag lurar egentligen? Det är inte bra, jag är inte i toppform, och jag har inte the time of my life. Mer tvärtom faktsikt. Sad but true. Det är helt otroligt hur snabbt det går att radera ett och ett halvt år av sitt liv på internet. Ett par klick bara sen finns inte det minsta spår av någon kärlekshistoria. Knappt en enda lite ledtråd som tyder på att vi överhuvudtaget kännt varandra. Tänk om det var så lätt på riktigt också. Klick! Nu är du helt bortglömd. Klick. Alla bilder på dig är borta ur mitt huvud för alltid. Klick. Allt jag någonsin kännt för dig är borta, putsväck. klick. Jag borde ha en liten knapp som jag kan trycka på varje gång jag tänker på dig, så att allt mörker och all saknad bara försvinner. Klickklickklick.

Lasse Lindh i högtalarna. Timo imorgon. Håkan i sommar (klick).

Tyska om två timmar, massa plugg att göra fram tills dess. Ingen motivation överhuvudtaget. Jag borde bara fånga lite inspiration och skriva en supernovell som tar luften ur Liselotte eller nått. Eller skriva ett jättebra engelska tal som jag kan hålla för Helena imorgon. Eller varför inte ett tyska tal till Bernd? Fast mest av allt skulle jag vilja gå ut i solen och sätta mig på en filt i det gröna gräset och bara andas in sommarluft. Gå barfota hem och bli svart under fötterna. Äta glass istället för lunch, ha solglasögon och sommarklänning och känna varma vindar i håret, och veta att allt i alla fall löser sig tillslut. (klick)