Respekt
Jag blir så trött på alla spelare, ledare, föräldrar och publik som inte kan behandla mig och mina kvinliga domarkollegor med respekt, bara för att vi råkar vara tjejer.
Hur långt har vi egentligen kommit när jag som tjej inte ska kunna visa mig på planen med en visselpipa i handen utan att bli bemött med lika stor respekt som mina manliga kollegor? Att denna brist på respekt fortsätter utanför planen av såväl spelare som föräldrar tycker jag är helt oacceptabelt.
Det är helger som förra UDM-helgen som får mig att fundera på varför jag egentligen utsätter mig för det här, gång efter gång. I vanliga fall hade jag svarat att det beror på att jag tycker att det är roligt, och jag känner att jag kan hjälpa till och bidra med något. Men den här gången var det inte roligt.
Någonstans måste vi ändå sätta gränser, och det ansvaret vilar på oss domare, er tränare och föräldrar. Vi måste vara förebilder för spelarna och tillsammans visa hur man beter sig inom idrotten. Men när jag ser tränare som skriker åt domarna och kastar saker omkring sig, och föräldrar som sitter på läktarna och tror sig veta allt om hur man dömer och gärna delar med sig av dess "kunskaper" till domarna, då förvånar det mig inte att vi dagligen möter spelare som inte har lärt sig hur man uppför sig sportsligt. Men när en 12-åring kommer fram till mig och min kollega efter match och talar om hur dåliga vi har varit, då blir jag arg. Jag har inte gått kurser, lärt mig regler och tecken, och jag offrar verkligen inte min fritid för att bli bemött på ett sådant sätt.
Vad som gör mig ännu mer upprörd är att det (oftast) är vi kvinliga domare som utsätts för den här behandlingen. Vi blir dömda redan innan vi blåst igång matchen.
Att vi dessutom får blåsa av en match för att ett gäng P-95:or sitter och skriker hatramsor på läktaren förstärker bara min idé om brist på förebilder. Någonting har blivit fel när man i den åldern inte kan spela innebandy för att det är roligt, utan att vara så fixerad vid resultat.
Och vart fanns solidariteten i domarkåren under helgen? När vi fått en match som vi inte, av sportsliga skäl, kan döma, och ingen vill ställa upp och byta, eftersom de då blir tvungna att stanna ca 45 minuter extra. Om inte vi ställer upp för varandra, vem ska då göra det? Eloge ändå till Er som faktiskt bytte matcher med oss.
Jag hoppas att denhär utvecklingen inte kommer att hålla i sig, för då kommer vi snart inte att ha några kvinnliga domare kvar, för faktum är att vi får ta mer skit än de manliga domarna. Någonting måste göras för att få såväl spelare som ledare och publik, ja, alla som är involverade i sporten, att bemöta oss med lika stor respekt som om det hade varit en man som dömt. Ni kan i alla fall ge oss en chans, för vem vet, vi kanske tillochmed dömer bättre än en del män.
Jag borde ha skrivit det här inlägget för länge sen, men jag har faktiskt inte haft tid. Det kanske är lika bra det, för annars hade det väl varit ännu argare.
Hur långt har vi egentligen kommit när jag som tjej inte ska kunna visa mig på planen med en visselpipa i handen utan att bli bemött med lika stor respekt som mina manliga kollegor? Att denna brist på respekt fortsätter utanför planen av såväl spelare som föräldrar tycker jag är helt oacceptabelt.
Det är helger som förra UDM-helgen som får mig att fundera på varför jag egentligen utsätter mig för det här, gång efter gång. I vanliga fall hade jag svarat att det beror på att jag tycker att det är roligt, och jag känner att jag kan hjälpa till och bidra med något. Men den här gången var det inte roligt.
Någonstans måste vi ändå sätta gränser, och det ansvaret vilar på oss domare, er tränare och föräldrar. Vi måste vara förebilder för spelarna och tillsammans visa hur man beter sig inom idrotten. Men när jag ser tränare som skriker åt domarna och kastar saker omkring sig, och föräldrar som sitter på läktarna och tror sig veta allt om hur man dömer och gärna delar med sig av dess "kunskaper" till domarna, då förvånar det mig inte att vi dagligen möter spelare som inte har lärt sig hur man uppför sig sportsligt. Men när en 12-åring kommer fram till mig och min kollega efter match och talar om hur dåliga vi har varit, då blir jag arg. Jag har inte gått kurser, lärt mig regler och tecken, och jag offrar verkligen inte min fritid för att bli bemött på ett sådant sätt.
Vad som gör mig ännu mer upprörd är att det (oftast) är vi kvinliga domare som utsätts för den här behandlingen. Vi blir dömda redan innan vi blåst igång matchen.
Att vi dessutom får blåsa av en match för att ett gäng P-95:or sitter och skriker hatramsor på läktaren förstärker bara min idé om brist på förebilder. Någonting har blivit fel när man i den åldern inte kan spela innebandy för att det är roligt, utan att vara så fixerad vid resultat.
Och vart fanns solidariteten i domarkåren under helgen? När vi fått en match som vi inte, av sportsliga skäl, kan döma, och ingen vill ställa upp och byta, eftersom de då blir tvungna att stanna ca 45 minuter extra. Om inte vi ställer upp för varandra, vem ska då göra det? Eloge ändå till Er som faktiskt bytte matcher med oss.
Jag hoppas att denhär utvecklingen inte kommer att hålla i sig, för då kommer vi snart inte att ha några kvinnliga domare kvar, för faktum är att vi får ta mer skit än de manliga domarna. Någonting måste göras för att få såväl spelare som ledare och publik, ja, alla som är involverade i sporten, att bemöta oss med lika stor respekt som om det hade varit en man som dömt. Ni kan i alla fall ge oss en chans, för vem vet, vi kanske tillochmed dömer bättre än en del män.
Jag borde ha skrivit det här inlägget för länge sen, men jag har faktiskt inte haft tid. Det kanske är lika bra det, för annars hade det väl varit ännu argare.
Kommentarer
Postat av: Erika
SKICKA IN TILL TIDNINGEN, VAFAN!
Postat av: Anonym
Måste ha varit världens sämsta tävlingsledning, som inte tog tag i det hela. Tävlingsledningen har alltid möjlighet att statuera exempel och t ex skicka ut publiken. Att skriva i tidningarna ger inget, beteendet är alltför vanligt. Däremot att låta föräldrarna stå ute och frysa, det biter mer än i kinderna.
Trackback